kaninne

Jag har varit på ett konstigt humör idag, jag tror det har med vädret att göra. Jag är ju en typisk vädermänniska, när det är molnigt ute är mitt hjärta fyllt av moln, om det regnar eller åskar får jag en blixtrande huvudvärk. Om solen lyser skiner min själ av lycka och om det blåser så tåras mina ögon och jag blir förvirrad, gråter jag eller är det bara vinden?

Vädret har ju verkligen varit lite upp och ner idag. Jag fick sluta tidigare idag och visst det var ju skönt, men samtidigt kändes det inte riktigt rätt. Jag gillar inte när det händer plötsliga saker, inte sådant, om jag ska jobba så är jag inställd på det, jag kan inte direkt bara släppa allt och jaha nu blev jag ledig. Det kan till och med vara så att jag har dåligt samvete för att jag fick sluta tidigt, jag vet inte, men det förstörde typ hela min dagsplanering. Inte för att jag hade värsta planerna men ändå.

Jag låg lite på balkongen och halvsov i min nya bikini som ser ut så här!

(jag känner mig tjock så ni får bara en bild på bikinin ) När jag låg där så började det blåsa, men det var fortfarande varmt så jag tog på mig min yukata från japan.

Sen så har jag såsat omkring i den och varit glad, sen nedstämd och nervös typ hela dagen. Jag tror jag börjar bli lite rastlös, den händer inte så mycket just nu, mitt liv är precis som tidningen och Facebook, tunt och innehållslöst. Jag måste göra det fylligt igen som mina bröst! dom har blivit en storlek större på grund av mina p-piller :)

När jag fått min första lön från jobbet ska jag börja med mitt lilla kreativa sommarprojekt, en scrapbook om Japanresan, det ska verkligen bli kul att göra den och jag tror att jag behöver göra den för min sinnesfrid. Sen så jobbar jag så mycket att jag inte hinner se alla mina tjejer som jag verkligen älskar och som får mig att må så bra , gud vad jag saknar er! Men imorgon ska jag träffa Amanda och kanske Sara med, vi ska på en parkfest, trevligt värre!

Toodles!

Ett inlägg kan vara flera saker, man kan göra ett inlägg på Facebook, ett blogginlägg eller ett bröstinlägg. Fast inläggen på Facebook kallas även för statusuppdatering, en statusuppdatering kan även vara en uppdatering av din status, alltså om du är singel eller inte. Men nu ska jag inte göra ett facebookinlägg och definitivt inte ett bröstinlägg för jag råkar faktisk gilla mina bröst, utan jag gör ett blogginlägg.

Varför gör jag det? Mitt liv rullar på som vanligt, jag börjar känna mig som hemma igen, så vad har jag att skriva om egentligen? Veckan har varit som vanligt. Jag har varit i skolan och tittat på gamla filmer som alla sover till eller så spelar dom spel på mobilen, jag sover och försöker titta men brukar ofta lista ut hela filmen efter det första 15 minuterna, det är både en gåva och förbannelse. På föreläsningarna försöker jag anteckna flitigt, men under rasten så försvinner all koncentration och den gnutta entusiasm som alltid finns i mitt lilla hjärta. Jag drömmer mig bort den sista timmen och kluddrar hjärtan och djur på alla hörn i anteckningsblocket. På luncherna pratar jag och umgås med mina jmk-tjejer och sen när jag åker hem så tänker jag på allt vi sagt och gjort, filmen och föreläsningen är redan bortglömd i ett dammigt hörn i min hjärna.

Sen när jag kommer hem blir det gårdagens big brother avsnitt och något mumsigt att äta på, sen blir det jobbgrejer, plugg, JMK-TV och allmän livsfilosofering som antingen slutar här eller på Facebook. Men nu på senaste tiden är  det något som har stört mig, något som har legat och surrat i bakhuvet på mig som de där giftiga bina i filmen The Hunger Games. Dessa små giftiga bin kallas för killar, för helt plötsligt hör dom av sig, alla på en gång! och dom skapar kaos i min hjärna och i mitt rätt så perfekta vardagsliv, dom förgiftar det på ett härligt jobbigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller känna eller tänka. Jag försöker ignorera surrandet, och koncentrera mig på det viktiga, men dom sticker mig och förgiftar mig varje gång dom hör av sig eller när jag ser något som påminner mig om någon av dom, snart kommer jag nog bli kärlekssjuk och killtokig på riktigt, vänta ni bara!

Toodles!

Har snart varit hemma i en vecka nu och det känns fortfarande som att jag inte riktig har landat. Det känns som att jag har glömt något i landet på andra sidan, i Japan i tokyo,kyoto och Hiroshima, vad är det som jag har glömt? alla mina saker har jag kvar, plus lite till som jag har shoppat, så det kan inte vara något sådant. Men är det min bror som jag har glömt? vill mitt undermedvetna säga mig att jag behöver min bror här i stockholm istället för i Japan.

Men varför skulle det vara så? jag är 21 och ska fylla 22, jag behöver ingen storebror längre som sitter barnvakt, eller gör jag det? eller har jag glömt den del av mig som var en lillasyster kvar hos min storebror,kan det vara så enkelt. Att jag lämnat henne kvar som ett minne för mig själv och som ett sällskap till min bror? Att jag behövde lämna henne kvar för att gå vidare, börja om på nytt. För efter en resa börjar man om på nytt, det måste man nästan göra. Man kan inte stanna kvar där man har varit och tiden innan har redan försvunnit, platsen som man stod på innan resan har hunnit rucka på sig, ändra på sig medan man var någon annanstans, den passade på när man inte var där och kunde stoppa den.

Så nu är jag hemma, fast inte riktigt, något har ändrats, kanske är det jag som har ändrats. Att jag måste släppa taget lite,stå på egna ben, hitta balansen på den nya platsen, för nu är jag både före och efter, inte mitt i, inte här och nu. Jag är planet som skakar på grund av turbulens, ska jag landa fint på en ny plats eller kommer jag störta ner på en plats som ingen känner till,och människorna på planet vad tror dom? det är ingen som vet, inte ens jag.

Toodles!

Många har sagt till mig, men Ida du borde kanske ge dom snälla killarna en chans. Det har jag gjort, men dom låtsats bara vara snälla. Jag är inte kräsen, jag råkar bara tro att jag är värd något och ger inte bort mig själv till vem som helst.

Ibland känner jag mig ensam om att tycka det här, att jag och min kropp har ett visst värde, att jag inte är något som man använder och sen slänger bort, jag kan ha fel, eller så har jag träffat fel killar, eller så lever jag i fel tidsålder. Min pappa säger att jag är känslig och min mamma säger också det, men jag ser inget fel med, hellre känslig än hård som sten. Jag blir arg och tappar tålamodet, jag blir ledsen och gråter, jag är ju bara en människa.

Ingen leksak som man kastar bort när man har tröttnat på den eller som man lägger i en låda några år för att sen ta fram när man kommer ihåg den och vill leka med den igen. Visst har jag börjat få fördomar om killar, att dom bara är ute efter en sak, men so far har jag alltid haft rätt. Jag kan ha satt mig själv i en självuppfyllande profetia eller så har jag bara otur eller så får jag kasta bort min mänsklighet, mitt värde och bli en leksak.

Toodles

Egentligen vill jag inte blogga om detta, men jag känner att jag behöver det. Jag har läst andras bloggar idag och inte mina vänners eller släktingars bloggar men helt anonyma människors bloggar och jag fattar inte varför dessa människor bloggar. Dom skriver om att dom hade en lektion till fast dom inte trodde det och att dom är trötta men har sjukt mycket att göra. Och dom använder inte fina ord eller poetiska metaforer utan det är en text rakt upp och ner, inga krusiduller, ingen mening, bara text.

Visst, deras texter har meningar, punkt, kommatecken och stor och liten bokstav, men deras meningar har ingen mening, eller har dom det? för personen som skriver dom har dom en viss mening och för dom som läser texten och kanske känner personen. Men jag hittar ingen mening för mig, jag blir bara irriterad och trött över detta missbruk av ord, som skapar meningar som sen sparas och som hela världen kan se. För texter på en blogg sparas och läggs upp, som smycken i en fin smyckeaffär ligger dom där och glittrar i sin monter, i sin ram av färg och form, men jag tror inte att dessa människor förstår detta eller så bryr dom sig inte eller så är det bara jag som är löjlig och dramatisk.

Jag har alltid varit löjlig och dramatisk så vi säger väl att det är så, att jag egentligen inte ska bry mig om vad andra skriver, för dom får väl skriva som dom vill, det är ett fritt land, detta land som kallas internet. Toodles!

Jag och mamma satt och tittade på ett avsnitt av Beverly hills fruar och helt plötsligt så dog tv:n! mamma börjar byta kanal för att se om det är så på dom andra kanalerna, men alla visar samma sak, ingen signal. Mamma tvingar upp mig ur soffan för att jag ska sätta på min tv och se om den fungerar, men där står det samma sak, ingen signal. Vi ställer oss upp och tittar ut genom vårt fönster som vetter ut mot grannarna för att se om deras tv funkar. Alla har ju så stora tv-apparater nu, så man kan faktiskt se vad andra tittar på genom fönstret. Men deras apparater visade också ingen signal och man såg att grannarna tittade ut precis som vi, som att vi nu när tv:n faktiskt inte fungerade började vända oss mot varandra istället för mot en skärm.

Det var en läskig känsla, lite som att helt plötsligt så hade tiden stannat och jorden slutat snurra, helt plötsligt hade vi en gemensam signal, istället för ingen signal. Helt plötsligt så ringde mammas mobil, en annan teknisk apparat med signal, det var Micke, mammas kille som frågade om elen hade gått hos oss också. Mamma svarade att det hade den inte, men tv:n var död och den hade nu förstört hennes kväll, denna döda apparat utan signal.

Och vad gjorde jag? jag surade ett tag över tv:ns död, sen gick jag ut med Malte. Medan jag gick med Malte så tänkte jag på hur beroende vi är av elen och alla dessa prylar och hur läskigt detta egentligen är. Barn läser böcker i Ipads och jag fasar lite över detta, för jag älskar böcker, deras ryggar och dess lukt och dess fantastiska innehåll, dess sidor och små skador som blir en berättelse i berättelsen, ett minne. Visst kan en Ipad få en skråma men om den får för många så slänger man den och köper en ny, men en bok, det är inte ofta man slänger en bok. Utan man ger bort den eller så säljer man den, men man slänger den inte.

Det är lite läskigt att vi har blivit beroende av dessa apparater som skickar ut sina signaler, samtidigt som vi skickar kroppsliga signaler, signaler till hjärnan, signaler till en annan person. Hela världen är fylld av signaler, långa, korta, förstådda och oförstådda signaler, men är detta bra? jag skulle säga att det är lite läskigt men bra, för på något sätt så är det signalerna som får oss att hålla ihop.

Jag och Malte gick i områden där elen hade sagt adjö, den hade gått och lämnat gatlamporna ensamma i vinterkylan. Men det var lite mysigt och spännande, som om vi var med i en spännande barnfilm, flickan, hunden och den mörka staden. Vårt slutmål var postens brevlåda, där vi la ner ett brev till maltes djurförsäkring och vädjade om att dom skulle betala om det hände Malte något, vi skickade helt enkelt en signal om hjälp.

Jag har drömmar, hela mitt liv kretsar kring mina drömmar. Jag analyser drömmar som jag har drömt under natten. Om verkligheten verkar tråkig så dagdrömmer jag, vår föreläsare på filmvetenskapen får mig verkligen att dagdrömma och filmerna som vi ser får mig att somna.

Jag får idéer ibland, min senaste idé var att skaffa twitter och skriva på engelska för att förbättra min engelska grammatik. Det flesta idéer jag får handlar om att förbättra saker med mig själv eller mitt liv, jag ser livet och mina drömmar och mig själv som ett projekt som alltid kan göras om och förbättras. När jag väl stannar upp och andas så blir jag deprimerad, har jag inte kommit längre än så? varför hände det? Jag analyser allt i minsta detalj tills jag kommit på vad jag gjort för fel och sen så börjar jag om, gör om, gör rätt.

Min största rädlsa är att göra fel, om något går fel, om jag gör fel, så får jag panik. Samtidigt så vet jag att alla gör fel och att det är mänskligt. Ibland så blir jag rädd över att mina drömmer kanske är fel, det kanske inte är det här jag ska bli? jag ska kanske inte ha det som mål? jag ska kanske ändra om helt, ta bort allt och bli ett blankt papper istället för en stor Salvador dali tavla som är full av små saker utan mening som i och för sig är väldigt vacker men är den förståelig?

Ja, jag är förvirrad just nu, det finns så mycket som jag vill se och göra, men jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen så vill jag bara kasta mig ut och landa på mina drömmars moln, jag vill hoppa som ett glatt ulligt får till varje dröm till varje steg, utan att vara rädd för att falla, utan att vara rädd för att göra fel. Det är nog min största dröm.

Jag har alltid bara satt mig i vagnen och åkt, upp, ner, höger, vänster, men nu är det dags att stoppa den 21 åriga berg och dalbanan.

Jag gillar den där känslan som man får när man har tagit ett beslut, det är som att ett pirrigt lugn sprider sig genom kroppen. Beslutet kan vara bra eller dåligt men man kan ändå slappna av lite för att man vet vad man ska göra. Mitt beslut är att hoppa av och börja om. Ta kontroll över spakarna, visst kommer jag fortfarande att åka lite hit och dit men det ändå jag som styr.

Jag kan säkert inte styra allt, men jag vägrar att bara åka med och se tiden försvinna bakom mig, att bara säga hejdå till chanser för att dom glider sakta förbi medan jag åker för fort för att hinna se dom. Dom finns där i vagnen bakom mig men ju längre jag åker desto längre bak hamnar dom. Men nu ska jag stanna och ta tag i saker innan dom hamnar i den sista vagnen.

Jag har lite planer på hur detta ska gå till, men än så länge är dom hemliga. Man behöver ha lite hemligheter, något som är ens eget, men så småningom så kommer även ni få reda på mina små hemligheter.

Toodles!

Ungefär två veckor av det nya året har passerat och jag är fortfarande singel, arbetslös och bor hemma. Jag försöker fortfarande fixa mitt körkort och jag vet fortfarande inte om jag går rätt linje. Mitt hår har blivit långt och mina naglar korta och sönderbitna.

Glittret från nyårsaftons fyrverkerier har inte fallit ner och förgyllt mitt liv eller mitt nya år, istället har det samlats på botten av ett hav i en liten mussla som inte vill öppnas. Hur jag än gör så vill inte musslan öppnas, jag vrider och vänder, använder knivar och hammare men ingenting hjälper. Vartenda lilla försök till en ny möjlighet, en ny öppning blir åter en sluten mussla, en återvändsgränd.

Så vad gör jag för fel? försöker jag för mycket? ser jag inte öppningen till musslan och pärlorna och glittret? Eller ska jag bara ge upp? och bli en mussla själv. Men min mussla skulle inte ha något glitter eller några pärlor, den skulle vara rutten och oätlig och ligga längst ner på havets botten. Människor skulle bli magsjuka om dom åt en mussla som  mig.

Men kanske om jag låg där nere tillräckligt länge så kunde kanske ett litet sandkorn komma in och bli en pärla, vi får väl se, men jag tänker inte hoppas för mycket.

Toodles

Jag önskar ibland att jag hade en liten maskin fäst vid mitt huvud som laddade upp alla mina tankar här, för ibland så kommer jag på något men så försvinner det in bland andra viktigare saker. Men ni skulle kanske inte vilja veta allt jag tänker och tycker, ni skulle kanske tycka att jag var jättetråkig. För människor är ju faktiskt olika, vi tänker och tycker olika, så det är inte konstigt att det blir krig ibland. Vi är olika på en och samma planet, på en och samma plats. Många människor tycker att dom har rätt medan andra tycker att dom har fel,vi tycker att vi har rätt till att ha vår rätt och åsikt och alla vill höras och synas, vissa mer än andra. Jag gillar inte orden rätt och fel, vem hittade på dom? vem bestämde att det mesta av våra liv skulle cirkulera kring dom två orden?

När man var liten fick man höra, nej! nu gör du fel! eller, ja! nu gör du rätt! sen dess har man fått lära sig ordens betydelser och allt man gör och tycker och tänker blir antingen rätt eller fel. Politiker gör rätt eller fel, människor blir stämplade som rätt eller fel och tankar, dessa två ord har stor kraft, för dom har följt med oss ända sen barnsben och präglat oss. Jag tycker att vi ska ta ner dessa två ord från himlen, dessa två livets måttstockar och tar ner dom på jorden, ser på dom och sen låta dom vara det dom är, två ord bland en massa andra ord. 

För det finns olika ord och olika människor, och två ord har inte rätt att leka domare, precis som en person inte har rätt till det. Detta är bara en av mina många tankar, förut idag så ploppade meningen, livet enligt en badanka upp i min lilla hjärna, jag funderande på om det skulle kunna vara en titel på en bok eller roman, jag googlade det, men fick inget vettigt svar från Google, så finns det någon som skulle vilja skriva något med titeln, livet enligt en badanka? om inte, så kan jag nog göra det själv.

En rosa kaffekapsel, ett plopp, ett tryck, kaffe. En rosaskimrande energi sipprar ner med minnen från igår. En doft av kanel, jul, ett varmt bad.

Bord med skimrande dukar, ljus, skratt, kramar, öl, leenden, blickar, frågor och svar, stolar och soffor.

Händer på ryggar och höfter, en klapp på rumpan. Musik, prat,dans, cigaretter och cigarettdoft, cider, bamse och Nangijala.

Ett missat en tåg, en mobil, en klack med en trasig klack, onda fötter utan skor, en vägkant, en kisspaus, Stockholms gator by night. Kyrkor, Skandia, NK-skylten, fötter som går, munnar som sjunger.

Fler kramar, en nattbuss, en dörr, ett ex tröja och varma strumpor, nattlig tröst, God natt.

Jorden snurrar men jag står kvar, vinden virvlar men jag dansar inte med. Tyngdkraften håller mig kvar, om inte skulle jag nog falla ner i ett svart hål och aldrig komma tillbaka. För jag står här som en fast punkt, som en lyktstolpe med en trasig lampa, jag ser inget ljus, jag ser ingen väg, jag bara är.

Jag försöker fixa min trasiga lampa så att jag kan se vägen, men jag har aldrig varit riktigt tekniskt och jag tror inte att någon annan kan fixa min trasiga lampa, så jag står kvar och väntar på att något magiskt ska hända. För att jag är trött på att stå i mörkret, trött på att fixa något som tydligen inte går att laga, trött på att försöka hitta den där skruven som ska sätta ihop allting.

Jag kanske inte är en lyktstolpe med en tragisk lampa, jag kanske bara är en skruv, utan något att sätta ihop. En skruv utan lampa. Det kanske inte finns någon trasig lampa, utan alla lampor kanske fungerar och lyser upp vägar som jag inte ser, det kanske bara är så att jag inte ska vara någonstans att jag bara ska gå runt som en skruv utan mening och helt plötsligt så hittar jag kanske en trasig lampa som behöver mig och tillsammans så lyser vi upp en väg som inte fanns förut. En helt ny väg, med stjärnor i träden och ett mål som är uppnåeligt ett mål med mening , ett mål som inte slutar med en trasig lampa utan skruv.

Varför, när jag äntligen blivit frisk, varför får jag värsta mensvärken? Jag skulle gå på en fest ikväll och träffa vänner som jag inte sett på ett tag och en av dom är jag faktiskt skyldig pengar. Men nej, jag kan inte gå för jag har mensvärk!

Jag har varit sjuk halva veckan och inte kunnat plugga, och idag kände jag mig frisk och tänkte äntligen! nu kan jag plugga men näe. Jag satt i bilen och övningskörde med mamma och då small det till och mensvärken attackerade mig, så det vara bara att köra hem igen och ta en Alvedon och slänga sig på soffan, som jag typ bott i halva veckan.

och varför? vad har jag gjort för fel för att förtjäna detta? jag har hört av mig till mina vänner, jag har pluggat, jag har övningskört och varit en duktig dotter och städat och tvättat, så vad har jag gjort???? Är det kanske så att jag inte tagit hand om mig själv? och att det är därför jag har varit så sjuk och nu fått mensvärk, för att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig själv?

Men jag gillar inte att ta hand om mig själv, jag gillar att göra saker, jag gillar att plugga och att vara duktig. Mitt horoskop som jag alltid brukar läsa, sa idag att jag kommer att hitta det jag söker bara jag letar. Men jag har inget minne av att jag söker något, jo visst söker jag jobb och lägenhet och den perfekta pojkvännen. Men det är inget som jag måste ha just nu. Just nu vill jag bara bli klar med min hemtenta och träffa mina vänner och kanske shoppa lite. I och för sig så letar jag efter ett par shorts och en ny festklänning, men jag tror inte att mitt horoskop är så ytligt.

Jag är en sån person som alltid försöker hitta en förklaring eller mening med vad som händer i mitt liv, men just nu kan jag inte riktigt hitta någon förklaring eller mening, jag får helt enkelt leva i denna soppa som ödet lagat åt mig och hoppas att den snart blir god och ätbar, istället för en soppa som bara är, en soppa.

Toodles

Kursen som jag läser nu ger mig en massa idéer, eller inte idéer. Den får mig att tänka och skapa nya funderingar, men när jag tänker, blir jag ofta arg eller deprimerad. Det är ju inte så bra, eller hur?  Kursen som jag läser just nu heter Medier, kultur,samhälle II och handlar om genus inom media.

Medan jag läste en urtråkig text av någon tjej (jag fattade ingenting av texten, eller jo lite) började jag tänka på samhället och på hur vi människor lever tillsammans. Jag började tänka på att vi alla är rätt så lika och att det finns sociala koder som jag inte förstår.

Jag är en sån person som hör vad jag hör och läser vad jag läser. Jag är inte bra på att hitta underliggande faktorer eller meningar. Sen så brukar jag ofta höra saker som inte andra hör, detta kan vara min fantasi som spelar mig ett spratt eller bara att jag är mer mottaglig för saker som andra kanske inte ser eller hör. Detta kan vara lite jobbigt, ibland känns det som att man måste kunna alla dessa sociala koder för att kunna bli något i samhället. Att man måste kunna dessa koder för att komma framåt, för att skaffa jobb och kontakter, då känner jag, måste det vara så? måste man kunna alla dessa koder, får man inte bara göra som man själv vill?

Detta är en bra fråga, för vad vill man? är det egentligen någon som vet vad dom vill? Jag vet inte vad jag vill, jag vet mer vad jag inte vill, men blir jag inte begränsad då? ska man inte vara öppen för allt? visst ska man det! Men eftersom att jag är en väldigt osäker person så blir det svårt för mig att bara leva som alla andra och ta åt mig. Det gånger då jag har försökt ta tag i mitt liv, göra något nytt, skaka om det ordentligt, har det blivit kaos i mitt inre och jag klarar inte av det.

Kanske är det så att jag helt enkelt får fortsätta att se saker på mitt sätt och anpassa mig till samhället, eller så får jag bli självsäker och radikal. Ja, det är svårt att bli vuxen, men vad ska en 21 årig tjej göra? hon måste växa upp, skaffa sig ett liv och ett mål, innan hon fastnar i en värld som egentligen inte finns.

Toodles!

Jag tittar på bilder som jag har tagit.  På dagens outfit bilder med klädkombinationer som jag har tröttnat på, på bilder och tänker varför tog jag en sån bild, vad ville jag säga med det ?

Tiden går både fort och långsamt på samma gång. Man hinner med att leva men samtidigt inte, alltid så glömmer man något, en vän, ett mjölkpaket i affären eller en tanke. Men just då så tror man att man inte har glömt något att man har koll på läget att man har hunnit ikapp tiden. Men tiden rullar även fast du står still och den stannar inte även fast du har stannat. Den rullar även på natten, den tiden som du sover bort, men man räknar ändå med den. Fast egentligen kan man inte räkna tid, för tid har fler dimensioner.

Tiden som jag tar just nu till att skriva ner det här skulle egentligen kanske behövas till något annat, men jag kan inte räkna in och spara den, gå +-0, för tiden rullar på i sitt hjul. Samtidigt som jag skriver detta händer en massa olika saker det är samma klockslag men är det samma tid? Vi lever alla våra liv och tar vara på tiden på olika sätt och har olika syn på tiden.

Jag ser på tiden som ett fenomen, jag tittar på bilder och minns den tiden eller så tittar jag på bilder och tänker, det va längesedan fast det kanske var en månad sen jag tog den bilden. Fotografier är kul på det sättet, man kan titta tillbaka och minnas eller ifrågasätta något eller bara förundras av hur tiden rullar medan du kanske står still. Du har levt ditt liv utan en tanke på att tiden går, du har trott att det ordnar sig nog eller det har jag tid med sen, och helt plötsligt så ser du att tiden har sprungit förbi dig och där står du med fartränder på kinderna som har skapats av dina tårar för att tiden gick för fort och du hann inte med.

Toodles!

Kalla mig blåögd, dum, blåst eller blond eller vad ni vill, men jag tror alltid gott om människor. Jag tycker att det är mycket skönare att tro gott om alla nya människor som jag träffar. Att dom är sympatiska och rättvisa, visst är inte alla människor det, men jag mår i alla fall bättre av att tänka så än att vara lite misstänksam mot alla jag träffar.

Jag vet att alla människor är annorlunda och att vi även tänker annorlunda men jag tycker att vissa saker är lite common sense. Som att om man bestämmer sig för att göra något så gör man det, eller man försöker verkligen tills det tar stop, för sån är jag. Jag tänker igenom saker, bestämmer mig och sen så utför jag det så gott det går. Rätt så enkelt och logiskt tänker jag, men nu tänker ju inte alla så och jag förstår dom som inte är så, men jag blir ändå lite irriterad. Jag tycker att det visar brist på framförhållning och ambition, som att man går runt på jorden och lever loppan, man flyger lite hit och lite dit, lämnar lite skit där och kanske lite glitter där. Men om det är så ni vill leva era liv så gör det, det kanske både är roligare och nyttigare, men jag skulle inte kunna leva så.

En annan sak som jag har tänkt på är killar. Jag har alltid gillat killar, typ avgudat killar. Men nu är jag sjukt trött på dom. Jag skickar sms när jag vill skicka sms, jag ringer när jag vill ringa och om du (killar) inte kan svara så skicka ändå ett sms och säg det! eller så spelar du kanske det där spelet, att oj nu skicka hon ett sms och jag får inte svara förens i morgon för då leker jag svår och då vill hon ha mig.  Jag hör av mig för att jag vill prata med dig, inte för att du ska dissa mig, jag gillar inte att behöva vänta på ett svar det får mig bara att tröttna. Så sluta spela, var ärlig så vill jag kanske ha dig :P

Mitt liv består av många små partiklar och kromosomer. Vissa av dom åker in i ögonen och får mig att bli irriterad eller så får dom mig att börja gråta. Vissa åker in i min näsa och kittlar mig, så att jag måste vicka och ruska på mig, medan andra fastnar och blir ett gegg som jag inte vill ha men som är roligt att peta på. Detta är mitt liv och jag måste leva med det och alla dessa saker och människor.

Jag måste göra mitt bästa och försöka ha roligt på vägen, men man kan inte ha roligt jämt (som mamma alltid säger) Ibland vill jag nog för mycket för fort och då blir det ingenting gjort. Jag önskar att jag tog mer bilder som jag kunde smycka denna blogg med, men efter mitt vimmelfotografsfiasko så har jag nog utvecklat en liten fobi mot min kamera. Denna fobi tänker jag bota under helgen, för då ska jag till landet om inte något sjukt spännande håller kvar mig här i Stockholm, men varför skulle det hända?

Mitt liv är rätt så dött just nu, jag går på föreläsningar och körlektioner. Jag går på plugg-möten och JMK-TV möten, jag pluggar lite till, gör ett teoritest, äter, sover (för lite! har börjat sova dåligt på nätterna, säkert för att jag saknar Hampus och Joel) tittar på tv och är inne på Facebook. Det kanske bara är så just nu, för att min kropp och mitt lilla hjärta bearbetar saknaden av min bror, vi får väl hoppas att det är så och inte att någon har borrat ett litet hål i mitt hjärta som det sipprar livskraft ifrån, för det skulle vara för jäkligt.

Sitter här och tittar på ensam mamma söker för att jag inte har något bättre för mig. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, den här helgen har varit en mental och känslomässig berg och dalbana.

Min karriär som vimmelfotograf slutade innan den hann börja, Bilderna blev sämst och jag hade ångest under halva kvällen. Sen gick det rätt så bra och när minneskortet blev fullt så ansåg jag att var ledig. Det var kul att vara ledig. Killar kom fram och pratade med mig och dansade både med John och hans vänner, det var askul :D

Sen i lördags förde jag över dom bilder som blev "bra" till John och sedan drog jag, mamma och farmor iväg till pappa för att äta hejdå middag, det var trevligt! För igår åkte min älskade storebror till japan och det var inte trevligt. Vi grät på Arlanda allihopa och vi fortsatte att gråta hela dagen och kvällen. Allt kändes tomt och hemskt. Min storebror har varit en stor trygghet för mig och nu har han åkt bort till andra sidan på klotet, han kunde lika gärna ha åkt till månen. Då skulle jag kunna titta på honom varje kväll, det kan jag nu också, men ändå.

Sen idag sa jag adjö till "min bartender" Joel, som åker till Australien imorgon. Han har också varit som en slags trygghet för mig, inte lika bra som brorsan, det kan ingen! men jag har alltid kunnat ringa eller smsa till honom när jag känt mig lite ensam. För ibland räcker ju inte familjen eller tjejkompisarna till, ibland vill man ju prata med en kille och då har jag ofta hört av mig till honom.

Så nu blir jag ensam i Stockholm, utan någon kille att höra av mig till. Jag kommer sitta ensam i soffan med en tekopp och filt och med en tyst mobiltelefon bredvid mig, ingen som hör av sig, ingen att höra av sig till. Andra kvällar kommer jag att mysa med mamma eller tjejerna, men den tysta mobilen kommer att förfölja mig som ett litet höstlöv som faller från ett träd och skapar en liten skugga över mitt liv.

och jag har ingen lust att dra ut och hitta någon ny, man måste ändå alltid säga adjö någon gång, ibland går det fort och ibland går det långsamt, men ett adjö kommer man aldrig ifrån. Så därför säger jag adjö till alla killar innan dom ens hunnit säga hej, det känns säkrare på något sätt och mitt hjärta kan växa och bli starkt utan att någon kommer och tar en bit av tårtan. Mitt hjärta är just nu en liten nöt men sen ska den växa och bli en stor och stark nöttårta!

Toodles!

Jaha! då sitter jag här igen med min tekopp och funderar på världens alla hörn och kanter. Vilken kant ska jag stå på så att det blir balans och i vilket hörn kan jag gömma mig i när mörkret faller?

Jag tror att jag står på fel kant i fel hörn, därför måste jag gå till en ny kant, kanske en kant utan hörn? finns det ens kanter utan hörn? Jag måste göra något eller hitta något snart, det spritter i mig och jag vill bli snurrad på som en rubisk kub tills jag hamnar rätt.

Så vad ska jag ändra på i denna kub, med sina kanter och hörn. Är det min inställning till saker och ting, tar jag livet för på sort allvar eller ska jag bara krossa kuben och ta ett steg ut och se vad som händer? verkligen göra och säga och tycka precis allt det som jag vill göra säga och tycka, istället för att gå till hörn och kanter ska jag kanske gå till en plattform som jag kan stå på. Vad tror ni om det? jag gillar det, en plattform att stå på, som vippar och vajar ibland men en plattform som finns där.

Kuben som jag lever i nu är fylld av hörn som är fyllda av saker, som killar, vänner, familj och skola men jag vet inte riktigt vart jag finns i denna kub. Just nu är den fylld till bredden av skolsaker, det är tentafrågor, granskningsuppgifter och böcker. Inte konstigt att jag vill krossa kuben och bara va, skapa något nytt, göra något nytt och inte leva i en kub med en massa måsten.

Och det händer inget nytt! jag blir rastlös, speciellt nu på när det börjar bli mörkt och folk är trötta och sega, men jag då!? visst kan jag också bli trött och seg, men jag vill ändå göra saker, gå ut! se världen, världen för mig är Stockholm just nu eftersom att jag är fast i skolan för tillfället. Egentligen borde jag åka någonstans, men jag kan inte för jag har min första salstenta om typ en vecka så jag måste plugga och bli ett socialtlik. Det är nog det som är problemet, jag vill inte bli ett socialtlik jag gillar att träffa folk och vara social och nu när jag vet att jag inte kommer kunna vara det blir jag ledsen och frustrerad.

Men det ordnar sig nog, ni får ursäkta men jag behövde verkligen skriva av mig lite.

Toodles!