kaninne

Jag och mamma satt och tittade på ett avsnitt av Beverly hills fruar och helt plötsligt så dog tv:n! mamma börjar byta kanal för att se om det är så på dom andra kanalerna, men alla visar samma sak, ingen signal. Mamma tvingar upp mig ur soffan för att jag ska sätta på min tv och se om den fungerar, men där står det samma sak, ingen signal. Vi ställer oss upp och tittar ut genom vårt fönster som vetter ut mot grannarna för att se om deras tv funkar. Alla har ju så stora tv-apparater nu, så man kan faktiskt se vad andra tittar på genom fönstret. Men deras apparater visade också ingen signal och man såg att grannarna tittade ut precis som vi, som att vi nu när tv:n faktiskt inte fungerade började vända oss mot varandra istället för mot en skärm.

Det var en läskig känsla, lite som att helt plötsligt så hade tiden stannat och jorden slutat snurra, helt plötsligt hade vi en gemensam signal, istället för ingen signal. Helt plötsligt så ringde mammas mobil, en annan teknisk apparat med signal, det var Micke, mammas kille som frågade om elen hade gått hos oss också. Mamma svarade att det hade den inte, men tv:n var död och den hade nu förstört hennes kväll, denna döda apparat utan signal.

Och vad gjorde jag? jag surade ett tag över tv:ns död, sen gick jag ut med Malte. Medan jag gick med Malte så tänkte jag på hur beroende vi är av elen och alla dessa prylar och hur läskigt detta egentligen är. Barn läser böcker i Ipads och jag fasar lite över detta, för jag älskar böcker, deras ryggar och dess lukt och dess fantastiska innehåll, dess sidor och små skador som blir en berättelse i berättelsen, ett minne. Visst kan en Ipad få en skråma men om den får för många så slänger man den och köper en ny, men en bok, det är inte ofta man slänger en bok. Utan man ger bort den eller så säljer man den, men man slänger den inte.

Det är lite läskigt att vi har blivit beroende av dessa apparater som skickar ut sina signaler, samtidigt som vi skickar kroppsliga signaler, signaler till hjärnan, signaler till en annan person. Hela världen är fylld av signaler, långa, korta, förstådda och oförstådda signaler, men är detta bra? jag skulle säga att det är lite läskigt men bra, för på något sätt så är det signalerna som får oss att hålla ihop.

Jag och Malte gick i områden där elen hade sagt adjö, den hade gått och lämnat gatlamporna ensamma i vinterkylan. Men det var lite mysigt och spännande, som om vi var med i en spännande barnfilm, flickan, hunden och den mörka staden. Vårt slutmål var postens brevlåda, där vi la ner ett brev till maltes djurförsäkring och vädjade om att dom skulle betala om det hände Malte något, vi skickade helt enkelt en signal om hjälp.