kaninne

Många har sagt till mig, men Ida du borde kanske ge dom snälla killarna en chans. Det har jag gjort, men dom låtsats bara vara snälla. Jag är inte kräsen, jag råkar bara tro att jag är värd något och ger inte bort mig själv till vem som helst.

Ibland känner jag mig ensam om att tycka det här, att jag och min kropp har ett visst värde, att jag inte är något som man använder och sen slänger bort, jag kan ha fel, eller så har jag träffat fel killar, eller så lever jag i fel tidsålder. Min pappa säger att jag är känslig och min mamma säger också det, men jag ser inget fel med, hellre känslig än hård som sten. Jag blir arg och tappar tålamodet, jag blir ledsen och gråter, jag är ju bara en människa.

Ingen leksak som man kastar bort när man har tröttnat på den eller som man lägger i en låda några år för att sen ta fram när man kommer ihåg den och vill leka med den igen. Visst har jag börjat få fördomar om killar, att dom bara är ute efter en sak, men so far har jag alltid haft rätt. Jag kan ha satt mig själv i en självuppfyllande profetia eller så har jag bara otur eller så får jag kasta bort min mänsklighet, mitt värde och bli en leksak.

Toodles