Ensam Ida söker, eller?
Sitter här och tittar på ensam mamma söker för att jag inte har något bättre för mig. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, den här helgen har varit en mental och känslomässig berg och dalbana.
Min karriär som vimmelfotograf slutade innan den hann börja, Bilderna blev sämst och jag hade ångest under halva kvällen. Sen gick det rätt så bra och när minneskortet blev fullt så ansåg jag att var ledig. Det var kul att vara ledig. Killar kom fram och pratade med mig och dansade både med John och hans vänner, det var askul :D
Sen i lördags förde jag över dom bilder som blev "bra" till John och sedan drog jag, mamma och farmor iväg till pappa för att äta hejdå middag, det var trevligt! För igår åkte min älskade storebror till japan och det var inte trevligt. Vi grät på Arlanda allihopa och vi fortsatte att gråta hela dagen och kvällen. Allt kändes tomt och hemskt. Min storebror har varit en stor trygghet för mig och nu har han åkt bort till andra sidan på klotet, han kunde lika gärna ha åkt till månen. Då skulle jag kunna titta på honom varje kväll, det kan jag nu också, men ändå.
Sen idag sa jag adjö till "min bartender" Joel, som åker till Australien imorgon. Han har också varit som en slags trygghet för mig, inte lika bra som brorsan, det kan ingen! men jag har alltid kunnat ringa eller smsa till honom när jag känt mig lite ensam. För ibland räcker ju inte familjen eller tjejkompisarna till, ibland vill man ju prata med en kille och då har jag ofta hört av mig till honom.
Så nu blir jag ensam i Stockholm, utan någon kille att höra av mig till. Jag kommer sitta ensam i soffan med en tekopp och filt och med en tyst mobiltelefon bredvid mig, ingen som hör av sig, ingen att höra av sig till. Andra kvällar kommer jag att mysa med mamma eller tjejerna, men den tysta mobilen kommer att förfölja mig som ett litet höstlöv som faller från ett träd och skapar en liten skugga över mitt liv.
och jag har ingen lust att dra ut och hitta någon ny, man måste ändå alltid säga adjö någon gång, ibland går det fort och ibland går det långsamt, men ett adjö kommer man aldrig ifrån. Så därför säger jag adjö till alla killar innan dom ens hunnit säga hej, det känns säkrare på något sätt och mitt hjärta kan växa och bli starkt utan att någon kommer och tar en bit av tårtan. Mitt hjärta är just nu en liten nöt men sen ska den växa och bli en stor och stark nöttårta!
Toodles!
Min karriär som vimmelfotograf slutade innan den hann börja, Bilderna blev sämst och jag hade ångest under halva kvällen. Sen gick det rätt så bra och när minneskortet blev fullt så ansåg jag att var ledig. Det var kul att vara ledig. Killar kom fram och pratade med mig och dansade både med John och hans vänner, det var askul :D
Sen i lördags förde jag över dom bilder som blev "bra" till John och sedan drog jag, mamma och farmor iväg till pappa för att äta hejdå middag, det var trevligt! För igår åkte min älskade storebror till japan och det var inte trevligt. Vi grät på Arlanda allihopa och vi fortsatte att gråta hela dagen och kvällen. Allt kändes tomt och hemskt. Min storebror har varit en stor trygghet för mig och nu har han åkt bort till andra sidan på klotet, han kunde lika gärna ha åkt till månen. Då skulle jag kunna titta på honom varje kväll, det kan jag nu också, men ändå.
Sen idag sa jag adjö till "min bartender" Joel, som åker till Australien imorgon. Han har också varit som en slags trygghet för mig, inte lika bra som brorsan, det kan ingen! men jag har alltid kunnat ringa eller smsa till honom när jag känt mig lite ensam. För ibland räcker ju inte familjen eller tjejkompisarna till, ibland vill man ju prata med en kille och då har jag ofta hört av mig till honom.
Så nu blir jag ensam i Stockholm, utan någon kille att höra av mig till. Jag kommer sitta ensam i soffan med en tekopp och filt och med en tyst mobiltelefon bredvid mig, ingen som hör av sig, ingen att höra av sig till. Andra kvällar kommer jag att mysa med mamma eller tjejerna, men den tysta mobilen kommer att förfölja mig som ett litet höstlöv som faller från ett träd och skapar en liten skugga över mitt liv.
och jag har ingen lust att dra ut och hitta någon ny, man måste ändå alltid säga adjö någon gång, ibland går det fort och ibland går det långsamt, men ett adjö kommer man aldrig ifrån. Så därför säger jag adjö till alla killar innan dom ens hunnit säga hej, det känns säkrare på något sätt och mitt hjärta kan växa och bli starkt utan att någon kommer och tar en bit av tårtan. Mitt hjärta är just nu en liten nöt men sen ska den växa och bli en stor och stark nöttårta!
Toodles!
Kommentarer
Trackback
