kaninne

Jag har varit på ett konstigt humör idag, jag tror det har med vädret att göra. Jag är ju en typisk vädermänniska, när det är molnigt ute är mitt hjärta fyllt av moln, om det regnar eller åskar får jag en blixtrande huvudvärk. Om solen lyser skiner min själ av lycka och om det blåser så tåras mina ögon och jag blir förvirrad, gråter jag eller är det bara vinden?

Vädret har ju verkligen varit lite upp och ner idag. Jag fick sluta tidigare idag och visst det var ju skönt, men samtidigt kändes det inte riktigt rätt. Jag gillar inte när det händer plötsliga saker, inte sådant, om jag ska jobba så är jag inställd på det, jag kan inte direkt bara släppa allt och jaha nu blev jag ledig. Det kan till och med vara så att jag har dåligt samvete för att jag fick sluta tidigt, jag vet inte, men det förstörde typ hela min dagsplanering. Inte för att jag hade värsta planerna men ändå.

Jag låg lite på balkongen och halvsov i min nya bikini som ser ut så här!

(jag känner mig tjock så ni får bara en bild på bikinin ) När jag låg där så började det blåsa, men det var fortfarande varmt så jag tog på mig min yukata från japan.

Sen så har jag såsat omkring i den och varit glad, sen nedstämd och nervös typ hela dagen. Jag tror jag börjar bli lite rastlös, den händer inte så mycket just nu, mitt liv är precis som tidningen och Facebook, tunt och innehållslöst. Jag måste göra det fylligt igen som mina bröst! dom har blivit en storlek större på grund av mina p-piller :)

När jag fått min första lön från jobbet ska jag börja med mitt lilla kreativa sommarprojekt, en scrapbook om Japanresan, det ska verkligen bli kul att göra den och jag tror att jag behöver göra den för min sinnesfrid. Sen så jobbar jag så mycket att jag inte hinner se alla mina tjejer som jag verkligen älskar och som får mig att må så bra , gud vad jag saknar er! Men imorgon ska jag träffa Amanda och kanske Sara med, vi ska på en parkfest, trevligt värre!

Toodles!

Idag fick jag lite lätt panik inne på pressbyrån vid centralen. Igår åkte jag hem till min kära vän Elin efter mitt fantastiska hemtjänstjobb. Jag jobbar mellan 07:30-16:15 och är helt död när jag kommit hem efter att ha suttit i en varm buss i typ en halvtimme för att det alltid är kö. Men min cykel ska bli fixad så att jag kan börja cykla från och till jobbet. Som den klumpiga människa som jag föddes till, så har jag tappat bort min cykelnyckel.

Men som sagt igår var jag hemma hos Elin och det var jättetrevligt, vi drack öl och åt chips och bara pratade och skrattade så som tjejer gör, Elins lillasyster var också med på ett hörn. Sen idag skulle jag till gymmet, jag hade packat väskan och allt var klart. Jag sa hejdå till Elin och hennes gulliga familj, satte mig på tåget, bytte i Gullmarsplan och sen var jag framme.

Jag tänkte att det skulle vara bra om jag åt något innan jag började gymma så jag gick till pressbyrån, köpte en energibar, satte in kortet och då hände det, jag hade glömt min kod!! jag hade inte handlat på jättelänge så jag hade glömt min kod! jag är en skam för alla shopoholics där ute. Sen när jag gick därifrån kom jag på att jag bytt kort när jag skulle fixa en prenumeration på ELLE min älskade bibel, men jag gjorde aldrig det, fixade en prenumeration för jag funderar på att börja prenumerera på någon annan tidning, typ Vouge, kommer Vouge bli mitt nya testamente? När jag kom på detta, tog jag fram kortet och tittade på det, det var ju mitt gamla! jag blev lycklig i själen igen och började leta igenom min sms konversation med min mamma, för det har faktiskt hänt, ve och fasa att jag glömt min kod och hon brukar alltid veta den.

Jag sätter mig på tåget mot mörby och läser igenom alla sms, går av vid tekniska högskolan, tittar inte vart jag går, upptäcker lite senare att jag tagit fel uppgång, tänker skitsamma och går vidare. Jag går och går och snart har jag läst alla sms och ingen kod blev hittat, jag suckar besviket, tittar upp och känner inte alls igen mig. Jag är vilsen i min egen stad, jag har inga pengar och en stor väska på ena armen. Jag går lite till och tillslut märker jag att jag är nära Odenplan. Jag bestämmer mig för att det är ingen idé att försöka ta sig tillbaka till Tekniska och Artro kliniken där jag gymmar, så jag tar bussen hem och bestämmer mig för att jag kanske ska börja träna lite hemma istället.

Men ni får inte se mitt face för jag har inget smink på mig, jag var vilsen i Stockholm utan smink på mig! så nu tänker jag stanna hemma tills imorgon, för imorgon ska jag jobba och sen hem till en kille som ska visa mig hur man manglar. Jag manglade på jobbet i måndags men ett lakan fastnade i mangeln, så jag behöver nog gå en kurs XD

Toodles!

Ett inlägg kan vara flera saker, man kan göra ett inlägg på Facebook, ett blogginlägg eller ett bröstinlägg. Fast inläggen på Facebook kallas även för statusuppdatering, en statusuppdatering kan även vara en uppdatering av din status, alltså om du är singel eller inte. Men nu ska jag inte göra ett facebookinlägg och definitivt inte ett bröstinlägg för jag råkar faktisk gilla mina bröst, utan jag gör ett blogginlägg.

Varför gör jag det? Mitt liv rullar på som vanligt, jag börjar känna mig som hemma igen, så vad har jag att skriva om egentligen? Veckan har varit som vanligt. Jag har varit i skolan och tittat på gamla filmer som alla sover till eller så spelar dom spel på mobilen, jag sover och försöker titta men brukar ofta lista ut hela filmen efter det första 15 minuterna, det är både en gåva och förbannelse. På föreläsningarna försöker jag anteckna flitigt, men under rasten så försvinner all koncentration och den gnutta entusiasm som alltid finns i mitt lilla hjärta. Jag drömmer mig bort den sista timmen och kluddrar hjärtan och djur på alla hörn i anteckningsblocket. På luncherna pratar jag och umgås med mina jmk-tjejer och sen när jag åker hem så tänker jag på allt vi sagt och gjort, filmen och föreläsningen är redan bortglömd i ett dammigt hörn i min hjärna.

Sen när jag kommer hem blir det gårdagens big brother avsnitt och något mumsigt att äta på, sen blir det jobbgrejer, plugg, JMK-TV och allmän livsfilosofering som antingen slutar här eller på Facebook. Men nu på senaste tiden är  det något som har stört mig, något som har legat och surrat i bakhuvet på mig som de där giftiga bina i filmen The Hunger Games. Dessa små giftiga bin kallas för killar, för helt plötsligt hör dom av sig, alla på en gång! och dom skapar kaos i min hjärna och i mitt rätt så perfekta vardagsliv, dom förgiftar det på ett härligt jobbigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller känna eller tänka. Jag försöker ignorera surrandet, och koncentrera mig på det viktiga, men dom sticker mig och förgiftar mig varje gång dom hör av sig eller när jag ser något som påminner mig om någon av dom, snart kommer jag nog bli kärlekssjuk och killtokig på riktigt, vänta ni bara!

Toodles!

Har snart varit hemma i en vecka nu och det känns fortfarande som att jag inte riktig har landat. Det känns som att jag har glömt något i landet på andra sidan, i Japan i tokyo,kyoto och Hiroshima, vad är det som jag har glömt? alla mina saker har jag kvar, plus lite till som jag har shoppat, så det kan inte vara något sådant. Men är det min bror som jag har glömt? vill mitt undermedvetna säga mig att jag behöver min bror här i stockholm istället för i Japan.

Men varför skulle det vara så? jag är 21 och ska fylla 22, jag behöver ingen storebror längre som sitter barnvakt, eller gör jag det? eller har jag glömt den del av mig som var en lillasyster kvar hos min storebror,kan det vara så enkelt. Att jag lämnat henne kvar som ett minne för mig själv och som ett sällskap till min bror? Att jag behövde lämna henne kvar för att gå vidare, börja om på nytt. För efter en resa börjar man om på nytt, det måste man nästan göra. Man kan inte stanna kvar där man har varit och tiden innan har redan försvunnit, platsen som man stod på innan resan har hunnit rucka på sig, ändra på sig medan man var någon annanstans, den passade på när man inte var där och kunde stoppa den.

Så nu är jag hemma, fast inte riktigt, något har ändrats, kanske är det jag som har ändrats. Att jag måste släppa taget lite,stå på egna ben, hitta balansen på den nya platsen, för nu är jag både före och efter, inte mitt i, inte här och nu. Jag är planet som skakar på grund av turbulens, ska jag landa fint på en ny plats eller kommer jag störta ner på en plats som ingen känner till,och människorna på planet vad tror dom? det är ingen som vet, inte ens jag.

Toodles!

Många har sagt till mig, men Ida du borde kanske ge dom snälla killarna en chans. Det har jag gjort, men dom låtsats bara vara snälla. Jag är inte kräsen, jag råkar bara tro att jag är värd något och ger inte bort mig själv till vem som helst.

Ibland känner jag mig ensam om att tycka det här, att jag och min kropp har ett visst värde, att jag inte är något som man använder och sen slänger bort, jag kan ha fel, eller så har jag träffat fel killar, eller så lever jag i fel tidsålder. Min pappa säger att jag är känslig och min mamma säger också det, men jag ser inget fel med, hellre känslig än hård som sten. Jag blir arg och tappar tålamodet, jag blir ledsen och gråter, jag är ju bara en människa.

Ingen leksak som man kastar bort när man har tröttnat på den eller som man lägger i en låda några år för att sen ta fram när man kommer ihåg den och vill leka med den igen. Visst har jag börjat få fördomar om killar, att dom bara är ute efter en sak, men so far har jag alltid haft rätt. Jag kan ha satt mig själv i en självuppfyllande profetia eller så har jag bara otur eller så får jag kasta bort min mänsklighet, mitt värde och bli en leksak.

Toodles

Egentligen vill jag inte blogga om detta, men jag känner att jag behöver det. Jag har läst andras bloggar idag och inte mina vänners eller släktingars bloggar men helt anonyma människors bloggar och jag fattar inte varför dessa människor bloggar. Dom skriver om att dom hade en lektion till fast dom inte trodde det och att dom är trötta men har sjukt mycket att göra. Och dom använder inte fina ord eller poetiska metaforer utan det är en text rakt upp och ner, inga krusiduller, ingen mening, bara text.

Visst, deras texter har meningar, punkt, kommatecken och stor och liten bokstav, men deras meningar har ingen mening, eller har dom det? för personen som skriver dom har dom en viss mening och för dom som läser texten och kanske känner personen. Men jag hittar ingen mening för mig, jag blir bara irriterad och trött över detta missbruk av ord, som skapar meningar som sen sparas och som hela världen kan se. För texter på en blogg sparas och läggs upp, som smycken i en fin smyckeaffär ligger dom där och glittrar i sin monter, i sin ram av färg och form, men jag tror inte att dessa människor förstår detta eller så bryr dom sig inte eller så är det bara jag som är löjlig och dramatisk.

Jag har alltid varit löjlig och dramatisk så vi säger väl att det är så, att jag egentligen inte ska bry mig om vad andra skriver, för dom får väl skriva som dom vill, det är ett fritt land, detta land som kallas internet. Toodles!

Ibland så känns det som att jag lever i en tv-serie. Min mammas och min lägenhet är ett fint hus och balkongen ett poolhouse Á la OC. JMK är high school och hellströms,ace,DAAM, och strand är ställena som alla går till.

igår så såg jag en kille på JMK som jag har hånglat med för två veckor sedan, rena rama high school! Jag fick en chock och drog tag i min kompis Elizabeths arm och försökte förklara allt för henne i mitt upprörda tillstånd, men jag tror inte att hon riktigt förstod, jag skulle inte ha förstått mig själv just då. Och detta händer när jag gett upp allt som har med killar att göra, så typiskt! och det skulle bli ett bra avsnitt i min serie. Efteråt så fikar jag med min kära vän Sara och berättar allt för henne på ett super gulligt café, gubben som ägde caféet stod i kassan och han var så långsam och gullig. Vi kommer fram till att det där med killar händer när det händer och att man inte ska stressa.

Efter detta blir jag lycklig och glad och tänker att vänner är det bästa som finns i hela världen, så screw you guys! När jag kommer hem så ligger mamma i soffan och är sjuk, så min tid som hemmafru har börjat. Jag går alla rundor med Malte, hämtar vatten till mamma och idag så gick jag till affären med en liten lista och mammas kreditkort. Medans jag leker hemmafru så får jag ett sms där det står, vem är du?, desamma skriver jag vem är du? svaret jag får är alessandro, jobbar på ace, du då? du heter snygging i min mobil. Jag får ännu en chock och berättar om smset för mamma, mamma säger att jag skita i honom, så jag skrev att jag inte känner någon alessandro från ace men att han ska ha ett bra liv. Detta skulle också bli ett bra avsnitt i min serie :P

Sen så svarar jag på ett sms från en killkompis i Göteborg och han ska kanske komma hit nästa helg och ta med mig till ett kasino, fatta vad spännande! tänk vilket roligt avsnitt det skulle bli. Som ni märker så kommer jag inte ifrån det motsatta könet, när jag vill vara ifred så poppar dom upp men när jag känner mig ensam så försvinner dom, som Britney spears sjunger, Boys, Can't live with them, Boys, can't live whitout them, jag håller med dig Britney!

Jag tog på mig mina finaste trosor, inte för att jag trodde att det skulle bli något, men jag ville ändå vara fin. Mamma hade köpt dom i Dublin och dom är det finaste jag har i underklädeslådan. Jag gick upp tidigt, redan vid 8 för att hinna skriva så mycket som möjligt innan du kom besök. Hemtenta, vem kom på det egentligen? och sen hemtenta i filmvetenskap, varför går jag filmvetenskap? det är inte ens kul.

Jag vet att jag hörde av mig lite sent igår kväll,men jag tänkte, han är ju alltid uppe sent så han hinner nog se det. Men på morgonen hade du inte svarat, jag tänkte att dina pengar på mobilen var kanske slut så jag kollade facebook, ingenting där heller. Jag läste lite i mina kursböcker, åt frukost, gjorde mig i ordning och så, efter det? fortfarande inget svar.

Då bestämde jag mig för att du inte skulle komma, att du glömt bort eller struntat i mig, men jag är van. Jag tror inte att det finns några bra killar i Stockholm, därför ska jag köpa en mops. Jag vet att dom är utrotningshotade, men det är bra killar i stockholm också. En mops är både söt och lojal, och visst en kille kan vara söt men aldrig lojal.

Det blev inte så mycket skrivande på min tenta, jag satt mest och deppade, jag borde ha varit beredd på det, men det var jag inte. När halva förmiddagen gått och jag hade bara skrivit en halv A4a så bestämde jag mig för att åka in till Solna centrum och skämma bort mig själv. Jag gick in på body shop och köpte deras choklad body lotion och läppbalsam. Sen var jag så känslomässigt ostabil att jag blev medlem och betalade 100kr extra för det, men man fick en film och en liten mascara så jag kunde inte låta bli. Efter det köpte jag chokladmousse och vitchoklad och fina tulpaner till mamma.

När jag kom hem var jag sjukt lycklig! men sen blev jag deppig igen, skrev typ 3 rader på tentan. Sen bestämde jag mig för att börja städa köket och göra chokladmousse till mamma och mig. Mamma kom hem och blev glad över blommorna, vit åt middag och sen tittade vi på våra beverly hills fruar och åt chokladmousse, Mamma är världens bästa valentine, bättre än någon kille någonsin! Hon sa också att hennes intuition sa till henne att jag skulle hitta någon snart, och jag hoppas hon menar en billig mops och inte en utrotningshotad kille.

Jag och mamma satt och tittade på ett avsnitt av Beverly hills fruar och helt plötsligt så dog tv:n! mamma börjar byta kanal för att se om det är så på dom andra kanalerna, men alla visar samma sak, ingen signal. Mamma tvingar upp mig ur soffan för att jag ska sätta på min tv och se om den fungerar, men där står det samma sak, ingen signal. Vi ställer oss upp och tittar ut genom vårt fönster som vetter ut mot grannarna för att se om deras tv funkar. Alla har ju så stora tv-apparater nu, så man kan faktiskt se vad andra tittar på genom fönstret. Men deras apparater visade också ingen signal och man såg att grannarna tittade ut precis som vi, som att vi nu när tv:n faktiskt inte fungerade började vända oss mot varandra istället för mot en skärm.

Det var en läskig känsla, lite som att helt plötsligt så hade tiden stannat och jorden slutat snurra, helt plötsligt hade vi en gemensam signal, istället för ingen signal. Helt plötsligt så ringde mammas mobil, en annan teknisk apparat med signal, det var Micke, mammas kille som frågade om elen hade gått hos oss också. Mamma svarade att det hade den inte, men tv:n var död och den hade nu förstört hennes kväll, denna döda apparat utan signal.

Och vad gjorde jag? jag surade ett tag över tv:ns död, sen gick jag ut med Malte. Medan jag gick med Malte så tänkte jag på hur beroende vi är av elen och alla dessa prylar och hur läskigt detta egentligen är. Barn läser böcker i Ipads och jag fasar lite över detta, för jag älskar böcker, deras ryggar och dess lukt och dess fantastiska innehåll, dess sidor och små skador som blir en berättelse i berättelsen, ett minne. Visst kan en Ipad få en skråma men om den får för många så slänger man den och köper en ny, men en bok, det är inte ofta man slänger en bok. Utan man ger bort den eller så säljer man den, men man slänger den inte.

Det är lite läskigt att vi har blivit beroende av dessa apparater som skickar ut sina signaler, samtidigt som vi skickar kroppsliga signaler, signaler till hjärnan, signaler till en annan person. Hela världen är fylld av signaler, långa, korta, förstådda och oförstådda signaler, men är detta bra? jag skulle säga att det är lite läskigt men bra, för på något sätt så är det signalerna som får oss att hålla ihop.

Jag och Malte gick i områden där elen hade sagt adjö, den hade gått och lämnat gatlamporna ensamma i vinterkylan. Men det var lite mysigt och spännande, som om vi var med i en spännande barnfilm, flickan, hunden och den mörka staden. Vårt slutmål var postens brevlåda, där vi la ner ett brev till maltes djurförsäkring och vädjade om att dom skulle betala om det hände Malte något, vi skickade helt enkelt en signal om hjälp.

Jag har drömmar, hela mitt liv kretsar kring mina drömmar. Jag analyser drömmar som jag har drömt under natten. Om verkligheten verkar tråkig så dagdrömmer jag, vår föreläsare på filmvetenskapen får mig verkligen att dagdrömma och filmerna som vi ser får mig att somna.

Jag får idéer ibland, min senaste idé var att skaffa twitter och skriva på engelska för att förbättra min engelska grammatik. Det flesta idéer jag får handlar om att förbättra saker med mig själv eller mitt liv, jag ser livet och mina drömmar och mig själv som ett projekt som alltid kan göras om och förbättras. När jag väl stannar upp och andas så blir jag deprimerad, har jag inte kommit längre än så? varför hände det? Jag analyser allt i minsta detalj tills jag kommit på vad jag gjort för fel och sen så börjar jag om, gör om, gör rätt.

Min största rädlsa är att göra fel, om något går fel, om jag gör fel, så får jag panik. Samtidigt så vet jag att alla gör fel och att det är mänskligt. Ibland så blir jag rädd över att mina drömmer kanske är fel, det kanske inte är det här jag ska bli? jag ska kanske inte ha det som mål? jag ska kanske ändra om helt, ta bort allt och bli ett blankt papper istället för en stor Salvador dali tavla som är full av små saker utan mening som i och för sig är väldigt vacker men är den förståelig?

Ja, jag är förvirrad just nu, det finns så mycket som jag vill se och göra, men jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen så vill jag bara kasta mig ut och landa på mina drömmars moln, jag vill hoppa som ett glatt ulligt får till varje dröm till varje steg, utan att vara rädd för att falla, utan att vara rädd för att göra fel. Det är nog min största dröm.

Jag har alltid bara satt mig i vagnen och åkt, upp, ner, höger, vänster, men nu är det dags att stoppa den 21 åriga berg och dalbanan.

Jag gillar den där känslan som man får när man har tagit ett beslut, det är som att ett pirrigt lugn sprider sig genom kroppen. Beslutet kan vara bra eller dåligt men man kan ändå slappna av lite för att man vet vad man ska göra. Mitt beslut är att hoppa av och börja om. Ta kontroll över spakarna, visst kommer jag fortfarande att åka lite hit och dit men det ändå jag som styr.

Jag kan säkert inte styra allt, men jag vägrar att bara åka med och se tiden försvinna bakom mig, att bara säga hejdå till chanser för att dom glider sakta förbi medan jag åker för fort för att hinna se dom. Dom finns där i vagnen bakom mig men ju längre jag åker desto längre bak hamnar dom. Men nu ska jag stanna och ta tag i saker innan dom hamnar i den sista vagnen.

Jag har lite planer på hur detta ska gå till, men än så länge är dom hemliga. Man behöver ha lite hemligheter, något som är ens eget, men så småningom så kommer även ni få reda på mina små hemligheter.

Toodles!

Ungefär två veckor av det nya året har passerat och jag är fortfarande singel, arbetslös och bor hemma. Jag försöker fortfarande fixa mitt körkort och jag vet fortfarande inte om jag går rätt linje. Mitt hår har blivit långt och mina naglar korta och sönderbitna.

Glittret från nyårsaftons fyrverkerier har inte fallit ner och förgyllt mitt liv eller mitt nya år, istället har det samlats på botten av ett hav i en liten mussla som inte vill öppnas. Hur jag än gör så vill inte musslan öppnas, jag vrider och vänder, använder knivar och hammare men ingenting hjälper. Vartenda lilla försök till en ny möjlighet, en ny öppning blir åter en sluten mussla, en återvändsgränd.

Så vad gör jag för fel? försöker jag för mycket? ser jag inte öppningen till musslan och pärlorna och glittret? Eller ska jag bara ge upp? och bli en mussla själv. Men min mussla skulle inte ha något glitter eller några pärlor, den skulle vara rutten och oätlig och ligga längst ner på havets botten. Människor skulle bli magsjuka om dom åt en mussla som  mig.

Men kanske om jag låg där nere tillräckligt länge så kunde kanske ett litet sandkorn komma in och bli en pärla, vi får väl se, men jag tänker inte hoppas för mycket.

Toodles

Jag önskar ibland att jag hade en liten maskin fäst vid mitt huvud som laddade upp alla mina tankar här, för ibland så kommer jag på något men så försvinner det in bland andra viktigare saker. Men ni skulle kanske inte vilja veta allt jag tänker och tycker, ni skulle kanske tycka att jag var jättetråkig. För människor är ju faktiskt olika, vi tänker och tycker olika, så det är inte konstigt att det blir krig ibland. Vi är olika på en och samma planet, på en och samma plats. Många människor tycker att dom har rätt medan andra tycker att dom har fel,vi tycker att vi har rätt till att ha vår rätt och åsikt och alla vill höras och synas, vissa mer än andra. Jag gillar inte orden rätt och fel, vem hittade på dom? vem bestämde att det mesta av våra liv skulle cirkulera kring dom två orden?

När man var liten fick man höra, nej! nu gör du fel! eller, ja! nu gör du rätt! sen dess har man fått lära sig ordens betydelser och allt man gör och tycker och tänker blir antingen rätt eller fel. Politiker gör rätt eller fel, människor blir stämplade som rätt eller fel och tankar, dessa två ord har stor kraft, för dom har följt med oss ända sen barnsben och präglat oss. Jag tycker att vi ska ta ner dessa två ord från himlen, dessa två livets måttstockar och tar ner dom på jorden, ser på dom och sen låta dom vara det dom är, två ord bland en massa andra ord. 

För det finns olika ord och olika människor, och två ord har inte rätt att leka domare, precis som en person inte har rätt till det. Detta är bara en av mina många tankar, förut idag så ploppade meningen, livet enligt en badanka upp i min lilla hjärna, jag funderande på om det skulle kunna vara en titel på en bok eller roman, jag googlade det, men fick inget vettigt svar från Google, så finns det någon som skulle vilja skriva något med titeln, livet enligt en badanka? om inte, så kan jag nog göra det själv.

En rosa kaffekapsel, ett plopp, ett tryck, kaffe. En rosaskimrande energi sipprar ner med minnen från igår. En doft av kanel, jul, ett varmt bad.

Bord med skimrande dukar, ljus, skratt, kramar, öl, leenden, blickar, frågor och svar, stolar och soffor.

Händer på ryggar och höfter, en klapp på rumpan. Musik, prat,dans, cigaretter och cigarettdoft, cider, bamse och Nangijala.

Ett missat en tåg, en mobil, en klack med en trasig klack, onda fötter utan skor, en vägkant, en kisspaus, Stockholms gator by night. Kyrkor, Skandia, NK-skylten, fötter som går, munnar som sjunger.

Fler kramar, en nattbuss, en dörr, ett ex tröja och varma strumpor, nattlig tröst, God natt.