Ett blogginlägg
Ett inlägg kan vara flera saker, man kan göra ett inlägg på Facebook, ett blogginlägg eller ett bröstinlägg. Fast inläggen på Facebook kallas även för statusuppdatering, en statusuppdatering kan även vara en uppdatering av din status, alltså om du är singel eller inte. Men nu ska jag inte göra ett facebookinlägg och definitivt inte ett bröstinlägg för jag råkar faktisk gilla mina bröst, utan jag gör ett blogginlägg.
Varför gör jag det? Mitt liv rullar på som vanligt, jag börjar känna mig som hemma igen, så vad har jag att skriva om egentligen? Veckan har varit som vanligt. Jag har varit i skolan och tittat på gamla filmer som alla sover till eller så spelar dom spel på mobilen, jag sover och försöker titta men brukar ofta lista ut hela filmen efter det första 15 minuterna, det är både en gåva och förbannelse. På föreläsningarna försöker jag anteckna flitigt, men under rasten så försvinner all koncentration och den gnutta entusiasm som alltid finns i mitt lilla hjärta. Jag drömmer mig bort den sista timmen och kluddrar hjärtan och djur på alla hörn i anteckningsblocket. På luncherna pratar jag och umgås med mina jmk-tjejer och sen när jag åker hem så tänker jag på allt vi sagt och gjort, filmen och föreläsningen är redan bortglömd i ett dammigt hörn i min hjärna.
Sen när jag kommer hem blir det gårdagens big brother avsnitt och något mumsigt att äta på, sen blir det jobbgrejer, plugg, JMK-TV och allmän livsfilosofering som antingen slutar här eller på Facebook. Men nu på senaste tiden är det något som har stört mig, något som har legat och surrat i bakhuvet på mig som de där giftiga bina i filmen The Hunger Games. Dessa små giftiga bin kallas för killar, för helt plötsligt hör dom av sig, alla på en gång! och dom skapar kaos i min hjärna och i mitt rätt så perfekta vardagsliv, dom förgiftar det på ett härligt jobbigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller känna eller tänka. Jag försöker ignorera surrandet, och koncentrera mig på det viktiga, men dom sticker mig och förgiftar mig varje gång dom hör av sig eller när jag ser något som påminner mig om någon av dom, snart kommer jag nog bli kärlekssjuk och killtokig på riktigt, vänta ni bara!
Toodles!
Varför gör jag det? Mitt liv rullar på som vanligt, jag börjar känna mig som hemma igen, så vad har jag att skriva om egentligen? Veckan har varit som vanligt. Jag har varit i skolan och tittat på gamla filmer som alla sover till eller så spelar dom spel på mobilen, jag sover och försöker titta men brukar ofta lista ut hela filmen efter det första 15 minuterna, det är både en gåva och förbannelse. På föreläsningarna försöker jag anteckna flitigt, men under rasten så försvinner all koncentration och den gnutta entusiasm som alltid finns i mitt lilla hjärta. Jag drömmer mig bort den sista timmen och kluddrar hjärtan och djur på alla hörn i anteckningsblocket. På luncherna pratar jag och umgås med mina jmk-tjejer och sen när jag åker hem så tänker jag på allt vi sagt och gjort, filmen och föreläsningen är redan bortglömd i ett dammigt hörn i min hjärna.
Sen när jag kommer hem blir det gårdagens big brother avsnitt och något mumsigt att äta på, sen blir det jobbgrejer, plugg, JMK-TV och allmän livsfilosofering som antingen slutar här eller på Facebook. Men nu på senaste tiden är det något som har stört mig, något som har legat och surrat i bakhuvet på mig som de där giftiga bina i filmen The Hunger Games. Dessa små giftiga bin kallas för killar, för helt plötsligt hör dom av sig, alla på en gång! och dom skapar kaos i min hjärna och i mitt rätt så perfekta vardagsliv, dom förgiftar det på ett härligt jobbigt vis och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller känna eller tänka. Jag försöker ignorera surrandet, och koncentrera mig på det viktiga, men dom sticker mig och förgiftar mig varje gång dom hör av sig eller när jag ser något som påminner mig om någon av dom, snart kommer jag nog bli kärlekssjuk och killtokig på riktigt, vänta ni bara!
Toodles!
Landat, eller?
Har snart varit hemma i en vecka nu och det känns fortfarande som att jag inte riktig har landat. Det känns som att jag har glömt något i landet på andra sidan, i Japan i tokyo,kyoto och Hiroshima, vad är det som jag har glömt? alla mina saker har jag kvar, plus lite till som jag har shoppat, så det kan inte vara något sådant. Men är det min bror som jag har glömt? vill mitt undermedvetna säga mig att jag behöver min bror här i stockholm istället för i Japan.
Men varför skulle det vara så? jag är 21 och ska fylla 22, jag behöver ingen storebror längre som sitter barnvakt, eller gör jag det? eller har jag glömt den del av mig som var en lillasyster kvar hos min storebror,kan det vara så enkelt. Att jag lämnat henne kvar som ett minne för mig själv och som ett sällskap till min bror? Att jag behövde lämna henne kvar för att gå vidare, börja om på nytt. För efter en resa börjar man om på nytt, det måste man nästan göra. Man kan inte stanna kvar där man har varit och tiden innan har redan försvunnit, platsen som man stod på innan resan har hunnit rucka på sig, ändra på sig medan man var någon annanstans, den passade på när man inte var där och kunde stoppa den.
Så nu är jag hemma, fast inte riktigt, något har ändrats, kanske är det jag som har ändrats. Att jag måste släppa taget lite,stå på egna ben, hitta balansen på den nya platsen, för nu är jag både före och efter, inte mitt i, inte här och nu. Jag är planet som skakar på grund av turbulens, ska jag landa fint på en ny plats eller kommer jag störta ner på en plats som ingen känner till,och människorna på planet vad tror dom? det är ingen som vet, inte ens jag.
Toodles!
Men varför skulle det vara så? jag är 21 och ska fylla 22, jag behöver ingen storebror längre som sitter barnvakt, eller gör jag det? eller har jag glömt den del av mig som var en lillasyster kvar hos min storebror,kan det vara så enkelt. Att jag lämnat henne kvar som ett minne för mig själv och som ett sällskap till min bror? Att jag behövde lämna henne kvar för att gå vidare, börja om på nytt. För efter en resa börjar man om på nytt, det måste man nästan göra. Man kan inte stanna kvar där man har varit och tiden innan har redan försvunnit, platsen som man stod på innan resan har hunnit rucka på sig, ändra på sig medan man var någon annanstans, den passade på när man inte var där och kunde stoppa den.
Så nu är jag hemma, fast inte riktigt, något har ändrats, kanske är det jag som har ändrats. Att jag måste släppa taget lite,stå på egna ben, hitta balansen på den nya platsen, för nu är jag både före och efter, inte mitt i, inte här och nu. Jag är planet som skakar på grund av turbulens, ska jag landa fint på en ny plats eller kommer jag störta ner på en plats som ingen känner till,och människorna på planet vad tror dom? det är ingen som vet, inte ens jag.
Toodles!
