kaninne

Jag tittar på bilder som jag har tagit.  På dagens outfit bilder med klädkombinationer som jag har tröttnat på, på bilder och tänker varför tog jag en sån bild, vad ville jag säga med det ?

Tiden går både fort och långsamt på samma gång. Man hinner med att leva men samtidigt inte, alltid så glömmer man något, en vän, ett mjölkpaket i affären eller en tanke. Men just då så tror man att man inte har glömt något att man har koll på läget att man har hunnit ikapp tiden. Men tiden rullar även fast du står still och den stannar inte även fast du har stannat. Den rullar även på natten, den tiden som du sover bort, men man räknar ändå med den. Fast egentligen kan man inte räkna tid, för tid har fler dimensioner.

Tiden som jag tar just nu till att skriva ner det här skulle egentligen kanske behövas till något annat, men jag kan inte räkna in och spara den, gå +-0, för tiden rullar på i sitt hjul. Samtidigt som jag skriver detta händer en massa olika saker det är samma klockslag men är det samma tid? Vi lever alla våra liv och tar vara på tiden på olika sätt och har olika syn på tiden.

Jag ser på tiden som ett fenomen, jag tittar på bilder och minns den tiden eller så tittar jag på bilder och tänker, det va längesedan fast det kanske var en månad sen jag tog den bilden. Fotografier är kul på det sättet, man kan titta tillbaka och minnas eller ifrågasätta något eller bara förundras av hur tiden rullar medan du kanske står still. Du har levt ditt liv utan en tanke på att tiden går, du har trott att det ordnar sig nog eller det har jag tid med sen, och helt plötsligt så ser du att tiden har sprungit förbi dig och där står du med fartränder på kinderna som har skapats av dina tårar för att tiden gick för fort och du hann inte med.

Toodles!

Nu är det höst! och det betyder att lilla Ida (jag) får ont i halsen och hostar slem tills jag låter som en målbrottspojke, denna tradition vill inte min kropp släppa utan den brukar pågå ända fram till våren.

Idag har jag bara suttit hemma och jag mår inte bra av det. Jag tänker för mycket och min hjärna får för sig en massa konstiga saker. Som att jag ska droppa hela min bojkotta killar kampanj och ge dom små gullungarna en chans, och vad får man tillbaka? ingenting! så nu tänker jag sitta här i mina shorts (hatar långbyxor) fluffiga duntofflor och stora tröja, tills prinsen kommer och knackar på dörren. Jag tänker inte gå ut, bara om jag måste och jag tänker inte höra av mig till någon kille bara för att jag känner mig ensam, PUNKTSLUT!

Och jag tror att jag är allergisk mot tonfisk, för mamma gjorde sin goda tonfiskpastasås idag och nu har jag sjukt ont i magen (och det är inte mensvärk). Jag hatar verkligen att vara sjuk, jag går hellre ut och smittar hela Stockholm än att sitta i karantän i lägenheten.

På hösten brukar jag bli nördig, nördigheten fyller liksom den där gråa kalla vardagsensamheten. Jag köper manga böcker och tittar på Anime, laddar ner tv-serier och tv:n blir min trogna pojkvän som jag kan krypa upp i soffan med och skratta med och gråta med (inte bokstavligen, men ni fattar). Jag brukar också bli medlem på något japan forum för att få tips från andra nördar och kanske hitta någon söting. Men nu tror jag att jag skippar forums grejen, jag känner för att nörda i min ensamhet och kanske skriva något här istället. Inte för att någon skulle vara intresserad, men den här bloggen är egentligen skapat för mig själv.

Bara för att jag ska kunna leva i illusionen av att jag har ett fantastiskt liv och fina tankar och idéer som sverige bara längtar efter att få läsa. Att jag en dag ska bli upptäckt som det geni jag är och ta över världen och sprida min glädje och kreativitet till varje grått hörn på vårt gröna, gula och blåa jordklot. Visst är det fint med fantasi? en bra grej det där!

Kalla mig blåögd, dum, blåst eller blond eller vad ni vill, men jag tror alltid gott om människor. Jag tycker att det är mycket skönare att tro gott om alla nya människor som jag träffar. Att dom är sympatiska och rättvisa, visst är inte alla människor det, men jag mår i alla fall bättre av att tänka så än att vara lite misstänksam mot alla jag träffar.

Jag vet att alla människor är annorlunda och att vi även tänker annorlunda men jag tycker att vissa saker är lite common sense. Som att om man bestämmer sig för att göra något så gör man det, eller man försöker verkligen tills det tar stop, för sån är jag. Jag tänker igenom saker, bestämmer mig och sen så utför jag det så gott det går. Rätt så enkelt och logiskt tänker jag, men nu tänker ju inte alla så och jag förstår dom som inte är så, men jag blir ändå lite irriterad. Jag tycker att det visar brist på framförhållning och ambition, som att man går runt på jorden och lever loppan, man flyger lite hit och lite dit, lämnar lite skit där och kanske lite glitter där. Men om det är så ni vill leva era liv så gör det, det kanske både är roligare och nyttigare, men jag skulle inte kunna leva så.

En annan sak som jag har tänkt på är killar. Jag har alltid gillat killar, typ avgudat killar. Men nu är jag sjukt trött på dom. Jag skickar sms när jag vill skicka sms, jag ringer när jag vill ringa och om du (killar) inte kan svara så skicka ändå ett sms och säg det! eller så spelar du kanske det där spelet, att oj nu skicka hon ett sms och jag får inte svara förens i morgon för då leker jag svår och då vill hon ha mig.  Jag hör av mig för att jag vill prata med dig, inte för att du ska dissa mig, jag gillar inte att behöva vänta på ett svar det får mig bara att tröttna. Så sluta spela, var ärlig så vill jag kanske ha dig :P

Mitt liv består av många små partiklar och kromosomer. Vissa av dom åker in i ögonen och får mig att bli irriterad eller så får dom mig att börja gråta. Vissa åker in i min näsa och kittlar mig, så att jag måste vicka och ruska på mig, medan andra fastnar och blir ett gegg som jag inte vill ha men som är roligt att peta på. Detta är mitt liv och jag måste leva med det och alla dessa saker och människor.

Jag måste göra mitt bästa och försöka ha roligt på vägen, men man kan inte ha roligt jämt (som mamma alltid säger) Ibland vill jag nog för mycket för fort och då blir det ingenting gjort. Jag önskar att jag tog mer bilder som jag kunde smycka denna blogg med, men efter mitt vimmelfotografsfiasko så har jag nog utvecklat en liten fobi mot min kamera. Denna fobi tänker jag bota under helgen, för då ska jag till landet om inte något sjukt spännande håller kvar mig här i Stockholm, men varför skulle det hända?

Mitt liv är rätt så dött just nu, jag går på föreläsningar och körlektioner. Jag går på plugg-möten och JMK-TV möten, jag pluggar lite till, gör ett teoritest, äter, sover (för lite! har börjat sova dåligt på nätterna, säkert för att jag saknar Hampus och Joel) tittar på tv och är inne på Facebook. Det kanske bara är så just nu, för att min kropp och mitt lilla hjärta bearbetar saknaden av min bror, vi får väl hoppas att det är så och inte att någon har borrat ett litet hål i mitt hjärta som det sipprar livskraft ifrån, för det skulle vara för jäkligt.

Sitter här och tittar på ensam mamma söker för att jag inte har något bättre för mig. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, den här helgen har varit en mental och känslomässig berg och dalbana.

Min karriär som vimmelfotograf slutade innan den hann börja, Bilderna blev sämst och jag hade ångest under halva kvällen. Sen gick det rätt så bra och när minneskortet blev fullt så ansåg jag att var ledig. Det var kul att vara ledig. Killar kom fram och pratade med mig och dansade både med John och hans vänner, det var askul :D

Sen i lördags förde jag över dom bilder som blev "bra" till John och sedan drog jag, mamma och farmor iväg till pappa för att äta hejdå middag, det var trevligt! För igår åkte min älskade storebror till japan och det var inte trevligt. Vi grät på Arlanda allihopa och vi fortsatte att gråta hela dagen och kvällen. Allt kändes tomt och hemskt. Min storebror har varit en stor trygghet för mig och nu har han åkt bort till andra sidan på klotet, han kunde lika gärna ha åkt till månen. Då skulle jag kunna titta på honom varje kväll, det kan jag nu också, men ändå.

Sen idag sa jag adjö till "min bartender" Joel, som åker till Australien imorgon. Han har också varit som en slags trygghet för mig, inte lika bra som brorsan, det kan ingen! men jag har alltid kunnat ringa eller smsa till honom när jag känt mig lite ensam. För ibland räcker ju inte familjen eller tjejkompisarna till, ibland vill man ju prata med en kille och då har jag ofta hört av mig till honom.

Så nu blir jag ensam i Stockholm, utan någon kille att höra av mig till. Jag kommer sitta ensam i soffan med en tekopp och filt och med en tyst mobiltelefon bredvid mig, ingen som hör av sig, ingen att höra av sig till. Andra kvällar kommer jag att mysa med mamma eller tjejerna, men den tysta mobilen kommer att förfölja mig som ett litet höstlöv som faller från ett träd och skapar en liten skugga över mitt liv.

och jag har ingen lust att dra ut och hitta någon ny, man måste ändå alltid säga adjö någon gång, ibland går det fort och ibland går det långsamt, men ett adjö kommer man aldrig ifrån. Så därför säger jag adjö till alla killar innan dom ens hunnit säga hej, det känns säkrare på något sätt och mitt hjärta kan växa och bli starkt utan att någon kommer och tar en bit av tårtan. Mitt hjärta är just nu en liten nöt men sen ska den växa och bli en stor och stark nöttårta!

Toodles!