Min största dröm
Jag har drömmar, hela mitt liv kretsar kring mina drömmar. Jag analyser drömmar som jag har drömt under natten. Om verkligheten verkar tråkig så dagdrömmer jag, vår föreläsare på filmvetenskapen får mig verkligen att dagdrömma och filmerna som vi ser får mig att somna.
Jag får idéer ibland, min senaste idé var att skaffa twitter och skriva på engelska för att förbättra min engelska grammatik. Det flesta idéer jag får handlar om att förbättra saker med mig själv eller mitt liv, jag ser livet och mina drömmar och mig själv som ett projekt som alltid kan göras om och förbättras. När jag väl stannar upp och andas så blir jag deprimerad, har jag inte kommit längre än så? varför hände det? Jag analyser allt i minsta detalj tills jag kommit på vad jag gjort för fel och sen så börjar jag om, gör om, gör rätt.
Min största rädlsa är att göra fel, om något går fel, om jag gör fel, så får jag panik. Samtidigt så vet jag att alla gör fel och att det är mänskligt. Ibland så blir jag rädd över att mina drömmer kanske är fel, det kanske inte är det här jag ska bli? jag ska kanske inte ha det som mål? jag ska kanske ändra om helt, ta bort allt och bli ett blankt papper istället för en stor Salvador dali tavla som är full av små saker utan mening som i och för sig är väldigt vacker men är den förståelig?
Ja, jag är förvirrad just nu, det finns så mycket som jag vill se och göra, men jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen så vill jag bara kasta mig ut och landa på mina drömmars moln, jag vill hoppa som ett glatt ulligt får till varje dröm till varje steg, utan att vara rädd för att falla, utan att vara rädd för att göra fel. Det är nog min största dröm.
En bild som blev fel, men jag gillar den ändå :P
Jag får idéer ibland, min senaste idé var att skaffa twitter och skriva på engelska för att förbättra min engelska grammatik. Det flesta idéer jag får handlar om att förbättra saker med mig själv eller mitt liv, jag ser livet och mina drömmar och mig själv som ett projekt som alltid kan göras om och förbättras. När jag väl stannar upp och andas så blir jag deprimerad, har jag inte kommit längre än så? varför hände det? Jag analyser allt i minsta detalj tills jag kommit på vad jag gjort för fel och sen så börjar jag om, gör om, gör rätt.
Min största rädlsa är att göra fel, om något går fel, om jag gör fel, så får jag panik. Samtidigt så vet jag att alla gör fel och att det är mänskligt. Ibland så blir jag rädd över att mina drömmer kanske är fel, det kanske inte är det här jag ska bli? jag ska kanske inte ha det som mål? jag ska kanske ändra om helt, ta bort allt och bli ett blankt papper istället för en stor Salvador dali tavla som är full av små saker utan mening som i och för sig är väldigt vacker men är den förståelig?
Ja, jag är förvirrad just nu, det finns så mycket som jag vill se och göra, men jag vet inte vart jag ska börja. Egentligen så vill jag bara kasta mig ut och landa på mina drömmars moln, jag vill hoppa som ett glatt ulligt får till varje dröm till varje steg, utan att vara rädd för att falla, utan att vara rädd för att göra fel. Det är nog min största dröm.
En bild som blev fel, men jag gillar den ändå :P
Toodles!
Wakie Wakie!
Jag har alltid bara satt mig i vagnen och åkt, upp, ner, höger, vänster, men nu är det dags att stoppa den 21 åriga berg och dalbanan.
Jag gillar den där känslan som man får när man har tagit ett beslut, det är som att ett pirrigt lugn sprider sig genom kroppen. Beslutet kan vara bra eller dåligt men man kan ändå slappna av lite för att man vet vad man ska göra. Mitt beslut är att hoppa av och börja om. Ta kontroll över spakarna, visst kommer jag fortfarande att åka lite hit och dit men det ändå jag som styr.
Jag kan säkert inte styra allt, men jag vägrar att bara åka med och se tiden försvinna bakom mig, att bara säga hejdå till chanser för att dom glider sakta förbi medan jag åker för fort för att hinna se dom. Dom finns där i vagnen bakom mig men ju längre jag åker desto längre bak hamnar dom. Men nu ska jag stanna och ta tag i saker innan dom hamnar i den sista vagnen.
Jag har lite planer på hur detta ska gå till, men än så länge är dom hemliga. Man behöver ha lite hemligheter, något som är ens eget, men så småningom så kommer även ni få reda på mina små hemligheter.
Toodles!
Jag gillar den där känslan som man får när man har tagit ett beslut, det är som att ett pirrigt lugn sprider sig genom kroppen. Beslutet kan vara bra eller dåligt men man kan ändå slappna av lite för att man vet vad man ska göra. Mitt beslut är att hoppa av och börja om. Ta kontroll över spakarna, visst kommer jag fortfarande att åka lite hit och dit men det ändå jag som styr.
Jag kan säkert inte styra allt, men jag vägrar att bara åka med och se tiden försvinna bakom mig, att bara säga hejdå till chanser för att dom glider sakta förbi medan jag åker för fort för att hinna se dom. Dom finns där i vagnen bakom mig men ju längre jag åker desto längre bak hamnar dom. Men nu ska jag stanna och ta tag i saker innan dom hamnar i den sista vagnen.
Jag har lite planer på hur detta ska gå till, men än så länge är dom hemliga. Man behöver ha lite hemligheter, något som är ens eget, men så småningom så kommer även ni få reda på mina små hemligheter.
Toodles!
Nytt år men inga nya möjligheter
Ungefär två veckor av det nya året har passerat och jag är fortfarande singel, arbetslös och bor hemma. Jag försöker fortfarande fixa mitt körkort och jag vet fortfarande inte om jag går rätt linje. Mitt hår har blivit långt och mina naglar korta och sönderbitna.
Glittret från nyårsaftons fyrverkerier har inte fallit ner och förgyllt mitt liv eller mitt nya år, istället har det samlats på botten av ett hav i en liten mussla som inte vill öppnas. Hur jag än gör så vill inte musslan öppnas, jag vrider och vänder, använder knivar och hammare men ingenting hjälper. Vartenda lilla försök till en ny möjlighet, en ny öppning blir åter en sluten mussla, en återvändsgränd.
Så vad gör jag för fel? försöker jag för mycket? ser jag inte öppningen till musslan och pärlorna och glittret? Eller ska jag bara ge upp? och bli en mussla själv. Men min mussla skulle inte ha något glitter eller några pärlor, den skulle vara rutten och oätlig och ligga längst ner på havets botten. Människor skulle bli magsjuka om dom åt en mussla som mig.
Men kanske om jag låg där nere tillräckligt länge så kunde kanske ett litet sandkorn komma in och bli en pärla, vi får väl se, men jag tänker inte hoppas för mycket.
Toodles
Glittret från nyårsaftons fyrverkerier har inte fallit ner och förgyllt mitt liv eller mitt nya år, istället har det samlats på botten av ett hav i en liten mussla som inte vill öppnas. Hur jag än gör så vill inte musslan öppnas, jag vrider och vänder, använder knivar och hammare men ingenting hjälper. Vartenda lilla försök till en ny möjlighet, en ny öppning blir åter en sluten mussla, en återvändsgränd.
Så vad gör jag för fel? försöker jag för mycket? ser jag inte öppningen till musslan och pärlorna och glittret? Eller ska jag bara ge upp? och bli en mussla själv. Men min mussla skulle inte ha något glitter eller några pärlor, den skulle vara rutten och oätlig och ligga längst ner på havets botten. Människor skulle bli magsjuka om dom åt en mussla som mig.
Men kanske om jag låg där nere tillräckligt länge så kunde kanske ett litet sandkorn komma in och bli en pärla, vi får väl se, men jag tänker inte hoppas för mycket.
Toodles
