kaninne

Jo det är sant, mitt liv är miserabelt just nu, inte ens ugnspannkakan tycker om mig. Som ni vet så var jag osäker på om jag kom in på JMK eller inte, men jag mailade dom och dom sa ju att jag var det. Ingen ko på isen som mamma skulle ha sagt allt va lugnt.

Men idag hände det, det va som att någon tryckt på ultra speed knappen. Jag kom hem efter min första föreläsning, allt var frid och fröjd, väskan var full av saker som jag skulle läsa men ändå kändes den så lätt, som om alla dessa papper var små duniga enhörningar, Jag var glad och redo att börja mitt liv som student vid JMK. Jag öppnar brevlådan och ser att jag fått två kuvert av Stockholms uni ( JMK hör till stockholms uni) jag tänkte, å så bra! nu får jag papper på att jag är antagen, trevligt trevligt! jag tar hissen upp, öppnar ytterdörren och slänger av mig skorna, sliter upp breven och däri ligger två universitetskort. Paniken kommer emot mig som ett brev på posten (fyndigt va?) jag loggar genast in på mitt konto på stockholms uni för att se om det har hänt något nytt, DET ÄR PRECIS SOM VANLIGT! Det står fortfarande att jag är antagen till digitala medier kursen och jag ville bara lägga mig ner och dö. Men jag tog upp alla mina delar som legat på golvet och dött och återupplivade dom med lite spaghetti och köttfärssås. Sedan bestämde jag mig för att dra till gymmet och få ut all stress och panik, det funkade till en viss del. Sen kom jag hem och upptäckte att jag hade glömt några bitar av mig själv som låg på golvet och vred sig i panik. Jag pratade med mamma och hon sa att jag var löjlig. Bitarna blev fler och paniken växte, till sist sa mamma att jag skulle ta en kopp te och läsa den där texten som jag måste ha läst tills imorgon och det har jag gjort nu.

Pepparmynts te är det bästa som finns och imorgon ska jag gå till expeditionen och fråga vad som egentligen händer med mitt liv och mina studier. Jag skulle även hjälpa mamma att laga mat idag, jag gjorde en ugnspannkaka som blev fail och hela världen är emot mig just nu. Men jag har ett fint rum, med ett nytt skrivbord, ny byrå och ny garderob, så jag borde vara glad och njuta av dessa vackra ting men jag kan inte. Allt jag ser är hur min framtid försvinner tillsammans med några enhörningar som doftar pepparmynt i en tekopp och allt är en enda röra och jag borde sluta skriva nu och ta tag i det lilla som finns kvar av mig och mitt miserabla liv, innan jag blir en pepparmynts doftande tepåse som droppar av tesump och förlorade drömmar.

Toodles